jag drömde att jag
kände honom.
att jag visste allt
om honom.
att hans första cykel var
blå.
att han svimmade
hos skolsyster en gång
när han var
nio.
att han hade affischer
på drömhus och orup i sitt
pojkrum.
och jag kände till
historien bakom varje
ärr.
jag kunde blunda och följa
de blå bäckarna
som korsade varandra
på hans
underarmar.
jag var familjär med
varenda muskel.
visste precis vart varje
födelsemärke
fanns.
jag kunde avsluta
alla
hans meningar
och jag visste vilken
del av tidningen
han helst läste
först.
jag kände alla hans
humörsvängningar som en
stöt genom mig
och mitt eget humör
följde oftast
hans.
vi hade en perfekt
balans.
jag vaknade och
var lycklig.
tills jag kom på
att det är ju inte riktigt
så.
jag gick upp och
åt en knäckemacka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Oh, nämen hej! Va kul att höra från dig! Fick ju ett sms från dig och Lisa en dag, men vet inte hur flum det var :)
Usch, va pinsamt. Bloggen är ju bara mitt lilla rastlöshetsprojekt och inte så allvarligt :)
Nu ska jag allt ha koll på dig också! Hoppas du fortsätter göra desamma. Kram!
det är poesi, det här. riktigt jävla vacker sådan.
Anonym: om det är poesi du vill ha
så föreslår jag Edith Södergran.
Det här är något annat. :)
Skicka en kommentar