idag
på jobbet
kom det in en tjej
som gick på
mitt gymnasium.
hon sa:
"hej vendela. jobbar du här?"
jag tittade lite på
henne.
visste inte alls.
blev sådär pinsamt.
när jag inte visste vem
hon var.
så jag svarade:
"ja."
för det gör jag ju.
och igår fick jag
en vattenmelon
från
italien.
den väger 15 kilo
och får inte
plats i
kylen.
det ni.
jag kommer kunna
leva
på vattenmelon
ett tag.
mmm.
tillägg 23:51
jag kan absolut
inte
äta mer vattenmelon
nu.
kanske sälja
resten.
kanske på e-bay.
14 kilo italiensk
vattenmelon
säljes till
högstbjudande.
ett litet hjärta
något trasigt
(plåster medkommer dock)
säljes till
högstbjudande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
jag förstår inte hur du gör det. du får obetydliga vardagar att bli poesi. du gör så att orden, bokstäverna, stavelserna och mellanrummen tar sig in, innanför revbenen och de suger sig fast mot blodet och huden tills det känns i hela kroppen. känslan är total.
och nu måste jag formulera mig. när kärnan i mig viskar att jag behöver träffa dig. egentligen mer än något annat i kanske hela världen. men när allt annat i huvudet och hjärtat och alla andra inre organ ihärdigt påminner mig om att jag är som en ständig besvikelse. att det inte riktigt går att vilja hålla fast i mig. att jag är gjord för att lämnas.
men att jag ständigt överkommer rädslan och tänker den här gången blir det annorlunda. den här gången kommer hn kunna tycka att jag är något att behålla. men nej. så allt faller samman.
men jag vill skrika att JAG ALDRIG TRÄFFAT NÅGON SOM DU trots att det är just det jag inte har. träffat dig. förlåt att jag spyr ut ord och jag hoppas att du förstår att det jag vill få fram är att en cynism som jag ändå aldrig kommer att sluta chansa & hoppas.
Ooh, en gammal klasskompis? Vem var det?
Aj lajk vattenmelon!
Skicka en kommentar