jazzhuset II

någon random
rökrumskille
frågar
om jag vill följa med
hem.

jag säger nej.
jag säger att jag
vill sova.

och jag går
de tunga stegen.
till en port
och jag undrar tyst
för mig själv
medan jag ringer på
och väcker
varför jag inte bara kan
ta mig samman.

ta mig samman och
vara en del
av två.
varför jag envist
tvingar ensamheten
på mig själv.

och det är
fortfarande lättare
att få
hångla
än att leka
kurragömma.
varför?