nummer någonstans i mitten

jag börjar se ett
mönster.
i mitt beteende.

varje gång jag
blir bortvald/bortglömd/ersatt
börjar jag
gråta.
känner mig tom.
förstår inte vad jag
gjort
som är så fel.

och varje gång
ser jag
den där lilla personen
som var jag
på en skolgård
i för långa
manchesterbyxor
och ful frisyr.

som inte får
vara med.
som går exakt
tre varv
innan det hinner
ringa in.

den lilla personen
som inte gråter
förrän
hon kommit hem.

den lilla personen
som är stor nu
som kanske inte alltid
gråter
men som gråter ikväll.

den lilla personen
som är stor nu
som blir bortvald igen.
som aldrig är
någons
nummer ett.

det känns inte
så mycket
när man väl vant sig.