p

han sa alltid att
jag pratade för mycket
om poesi.
att jag var
besatt.

han sa att han
föraktade poesi.
på något sätt
fick det mig
att känna
skuld.
skam.
nu vet jag
varför.

han trodde
att jag refererade
till honom
som poesi.
att det var han
som skrev så att jag
blev knäsvag.
att det var honom
jag var besatt av.
hur kunde han tro det?

vad han inte visste var
att man inte
kan överföra något
så stort som poesi
på en annan människa.
ingen människa
kan vara det där.

han förstod inte
när jag i mina brev
lånade från de
som sa allt
bättre.

när jag skrev några rader
från lorca
måste han ha trott
att det var mina egna.

och genast.
"jag föraktar poesi.
jag sysslar inte med sånt."

tror inte det handlade
om förakt.
mest om oförstående.
det gör mig ledsen.

poesi är inte fult.
att genom oförstående
och spelat förakt
framställa det som
något ovärdigt.
det är fult.

och numera
gör det där lilla
p-ordet
ont i mig.