mallory

jag har på typ

tjugofyra timmar

gått in i en djup

jävla depression.

jag är ledsen

och livrädd

och trött

och maktlös.

för man inser

till slut

att alla inte kämpar.

och att det är

för få

som faktiskt gör det.

och att jag inte

orkar längre.

att jag ger upp.

och då fylls jag

litegrann av panik.

för allt som är fel

med maktbalansen.

för att jag förstår nu

hur grundlurade

vi är.

att de beter sig

som om vi har

kommit någon vart.

att maktbalansen

börjar återställas.

när allt bara är

fasader.

skådespel.

vi har fått inbilla oss

att vi får göra

som vi vill.

vara som vi vill.

supa och ligga runt

som vi vill.

eller som de.

att vi har samma

regler.

och när man gör det

blir man uthängd.

stämplad.

det blir okej

att driva med någon

som ändå inte

verkar ta något på

allvar.

men kära man.

du som tror att

det är okej.

att berätta för

en virtuell värld.

tänkte bara

förvarna dig

om att hämnden kommer.

och den är ljuv.

och den är min.

som mallory knox.