i like the feeling of being a blank slate. i think i've come through something. this is hard for me to admit. in the past i have always expected the worst to happen. perhaps i still do think the worst will happen, but what if it doesn't? what if, at this point, i'am in fact free. that i can walk down the street. get on the bus. buy a magazine. talk to a guy in a shop. try on a pair of shoes. i don't need permission. i can do that.
i got my room now, and that's important. it's like a base for me, and then there's that guy, james. i don't want him to bother me. i don't want anyone to bother me. i don't want anyone in my hair. i got my room and that's the main thing, but he is okay. if i could allow one person to bother me, it might possibly be james. who knows? it is too early to say.
i've still got the cd that one of the girls in the hospital made me. i can't imagine who made it for her. all of the music is pretty old on it. pretty random stuff. i like it though. i wouldn't have liked this stuff before, but hey, i'm a blank slate. i can like it. there's no rules. no agenda. no learning. just music. sweet, simple music.
i've been memorizing my favorites. i don't have any instruments. i've just been sitting in a patch of sunlight at the foot of the bed in front of the mirror. i keep one headphone out, and i sing the track along with the cd. i wonder if my voice sounds good. i wonder if i'm even in tune. i even tried a few scales, though very quietly. how uncool is that? me singing scales in my new room. on the disk is written jackson brown, nina simone, bill withers. on the disk is written howard jones. right now i feel like a starving person who is tasting food for the first time. howard jones is my mozart. he is like buttered toast. don't ever tell anyone i said that.
i wonder what i should do. when i was in the hospital it was easy. they had a schedule. i was like a kid the whole time. they were in charge; i was a kid. i jumped up and came down here. i put from my mind comfortable thoughts about hospital life. i am trying to block out thoughts about sex. i feel like i want to sing, but i'm in the library. i have fantasized for two years now about a job. any job. any job that would pluck me back into some sort of normal rhythm, some sort of normal society. i thought for a while that the flock was going to be enough, but i have to keep moving. i am twenty three. what the hell am i doing in a high street library writing about nothing?
i wouldn't mind kissing him once more. or at least, i wouldn't mind having a kiss only policy with him. for some reason i feel that it shouldn't go any further, but he's a pretty sensational kisser, hence the policy. i wonder if i could do myself some sort of internal injury. if i just kissed then left the room as soon as the kiss was over. if i never took the seduction any further forward, i couldn't damage a kidney or a loin or something. it's a bit annoying i can't go into the boy's shop. i want his advice. i want a dress, or something. but i look too much like a boy these days. why can't i look like a girly girl once in a while?
du kan alltid skriva och jag kommer. du kan vara säker med mig.
fast jag vet att jag kanske inte alltid är det du vill ha. speciellt inte på morgonen. när jag lyssnar och du pratar och vi läser tidning och dricker kaffe.
det är kallt i min lägenhet och jag försöker verkligen låta bli att frysa.
försöker tänka på annat. än kylan. hur den tränger in.
tänker på ankare och på hajar. och litegrann tänker jag på hur trevligt det hade varit att slippa vara ensam ikväll. fast det inte känns som ett måste. att jag är bra när jag är själv också.
"nu tycks du närmast dansa i glädjerus och detta kan tyda på att du får höra en fin kärleksförklaring. i kärlek är du nummer ett! vill du testa ett nytt bantningsrecept kan det lyckas nu."
det är så himla roligt. för det enda jag har fått idag är ett reklamblad från en pizzeria.
det börjar ljusna i mitt sibirien. jag kan börja tänka att det ordnar sig. att det kommer bli bra.
i korta stunder kan jag vara nöjd med mig själv. det är skönt. att pausa lite. kunna andas ut och ha tid att ta ett nytt andetag. vissa vinklar får lov att vara okej.
parentes. okej. såhär va. jag önskar att jag kunde se gränserna.
jag kan inte sätta stopp. saker och känslor tar liksom över för lätt. jag blir så glad varje gång jag känner något att jag struntar i om det är fel. jag bryr mig inte om vem som blir sårad.
jag är en hemsk människa med goda intentioner. jag behöver bara någon som kan säga till när det räcker. som kan få mig att sluta innan det är försent. men så funkar ju inte livet. slut parentes.
livet är fantastiskt. hösten är över och snart även vintern. de knäckte mig nästan i år. och ingen är gladare än jag. för våren. och värmen och ljuset. och enkelheten.
han sa alltidatt jag pratade för mycket om poesi. att jag var besatt.
han sa att han föraktade poesi. på något sätt fick det mig att känna skuld. skam. nu vet jag varför.
han trodde att jagrefererade till honom som poesi. att det var han somskrev så att jag blev knäsvag. att det var honom jag var besatt av. hur kunde han tro det?
vad han inte visstevar att man inte kanöverföra något så stortsom poesi på en annan människa. ingen människa kanvara det där.
han förstod inte när jag i mina brev lånade från de som saallt bättre.
när jag skrev några rader från lorca måste han ha trott att det var mina egna.
och genast. "jag föraktar poesi. jag sysslar intemed sånt."
tror inte det handlade om förakt. mest om oförstående. det gör migledsen.
poesi är inte fult. att genom oförstående och spelat förakt framställa det som något ovärdigt. det är fult.
