you're the only story that never been told

minns när jag var
femton
(redan då inget att ha)
och han brukade
ringa.

jag frågade alltid
varför.
då suckade han
och sa:
förstår du verkligen inte det?

han ringde
alltid sent på
kvällen.
vi pratade i timmar.
eller.
han pratade i timmar.
ibland kom
mamma in och sa åt mig
att lägga på.

då sa han:
vendela (konstpaus)
jag älskar dig.

om och om
igen.

tills jag sa det tillbaka.
och till slut
för att jag var så trött
eller för att mamma
skällde
så sa jag det.
inte för att jag
verkligen menade det.
aldrig för att
jag menade det.

en gång gick vi
på bio.
han betalade
jag lät honom hålla
min hand
och kyssa mig.

en gång blev jag
full.
då satt han bredvid
mig och
strök mig över
kinden.

gång efter annan
stampade jag
sönder honom.
skrattade åt hans
pinsamma kärleksfjanterier.
tyckte han var
löjlig.
på balen
var han förstörd.

och jag fattade inte.

en sommar
höll han ut.
sen slutade jag
höra av honom.

man kan inte
fortsätta vara
femtonårsidiot
när man är
tjugoett.