sagor

hon brukade alltid be mig
berätta historier.
i bilen
på spårvagnen
i min trånga knarrande
säng
om nätterna när vi inte
kunde somna.

och jag berättade.
roliga historier
sorgliga
hemska.
ibland började hon gråta.

jag kunde berätta
om döden.
vad som skulle hända
när vi dog.
då blev hon rädd
och jag fick istället
beskriva
hur det skulle gå till när
hon träffade
sin framtida man.

jag kunde berätta att jag
egentligen
inte var hennes riktiga
syster.
att egentligen
var jag adopterad.

nu är hon stor
och mina sagor har hon
nog glömt bort.
hon frågar aldrig efter dem.
kanske vågar hon inte.
kanske är hon rädd
för att gråta.

men jag saknar hennes
lilla varma kropp
tryckt mot min.
fascinationen och förväntningen
i hennes ögon.

"vendela, berätta en historia
för mig."