när jag gick
på gymnasiet
när jag var sjutton år
och väldigt svår
brukade jag och min
vän
prata om att
flytta till london
och börja knarka.
jag var övertygad
om att kokain
var min grej.
hon tänkte satsa
allt på heroinet.
men.
vi kom ju aldrig till
london.
vi började ju aldrig
knarka.
ibland
tänker jag på det.
hur basala ens behov
hade varit
om vi verkligen gjort det.
saknar den där
tiden.
när det var okej
att vilja prova allt.
då sätter jag mig
på golvet
och lyssnar på
knarklåtar.
här är mina
bästa:
knarkarlåtar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hahaha, den där jäkla drogromantiseringen.. blir alldeles röd av skam!
Du, vi är ju fortfarande unga. London och droger finns kvar. Fast de kanske ersatts med något annat. Fördelen med att vara vuxen är att man faktiskt kan genomföra sina drömmar.
(Fast för min del blir det so long till sibiriens förorter, sthlm, för att flytta till Paris nästa vinter eller vår. Min syster har fått överta drömmen om London)
haha, vi hade lite roligt mitt i all misär. minns när vi kollade velvet goldmine och jag blev fett avundsjuk när han ligger i det där rummet med snygg naken brud och massa kokain. så skulle man ha det, tänkte jag nog.
hade inte tackat nej till london tror jag. har alltid känt mig mer hemma där.
Skicka en kommentar