And the radio plays: I think I need a new heart

Dagens låt måste nog
ändå vara
I think I need a new heart.
Magnetic Fields.
Åh.

Idag har jag mest
bara broderat och blivit
tjatad på.

Sen känns det ju
alltid bra
när man blir påmind om
vad man missar
i stan.

Ibland måste man
plåga sig själv
lite.

Uppdatering:

Imorgon är det jag
som kommer
till Tidaholm i
nattlinne och porrskor.
Det ska bli... kul.

Sen hade jag en
tanke:

När jag blir kär
i dig
så ska vi sitta
i din soffa och jag ska
spela Book of Love
Magnetic Fields
för dig.

Om och om igen
tills du förstår.

(såhär snygga är vi i en hiss)

It's in the ABC of growing up

När det är
storstädning här på
kollektivet
så gäller det att
inte vara
äckelmagad.

Parentes.

Och det känns ungefär
såhär:

Varför kan han inte
bli ful
nu när det är över?

Slut på
parentes.

Ett konstaterande i slutet av mars

Jag kan bara konstatera
(igen)
att Hjo är värsta
staden
i Sverige. Uhu.

Jag vill hem.
Eller bort.

På fredag är det jag
(och Lisa)
som åker till
Stockholm.

Vad vi ska göra
där?
Det vet vi nog
inte
riktigt själva.
Jag har noll
Stockholmskoll.

Vi river hål i tiden

Jag känner mig nästan
alltid
nyss hemkommen.
Jag känner mig
nästan alltid påväg
någonstans.
Varje hemkomst är
lika
fantastisk.

Men jag längtar
tillbaka
varje gång.

Lördag.
Det kan sammanfattas
ungefär såhär:
Alkohol.

Fast, det var fint och
Jag lärde mig
att poliser kan vara
snälla.
Speciellt när de
lämnar en ifred.

Annars rökte jag mest och
väntade på att
få höra Magnetic Fields.
Det fick jag inte.

Över tusen dansgolv

Svara då svara

då

svara då.

Nu är det

DU som är så

god och

svarar.

Jag blir lite

sur.

Kuddkrig

Jag vet inte om jag
sagt det förut
men jag lever för komplimanger
(tänk inte: "Vilken
sorglig liten människa")
De kan verkligen få mig att
klara av dagen.

Jag är som en hundvalp
era komplimanger och
fina kommentarer är som
en hemkomst
efter en lång, ensam dag.

Nu. Kaffe och rökning
på solsidan.

I just had to die

Ni vet
när man blir sådär
kär
nervös
förväntansfull
och det pirrar i
magen?

Det gör det aldrig
på mig det
pirrar i mina händer
istället.

Det är knappt jag
kan skriva
just nu.

Jag kommer, ska bara leva lite till först

Just nu:
Jag vill aldrig mer
se en pensel
igen.

Och
alla jävla
människor som tror att
de kan titulera sig
konstnär
bara för att de anstränger
sig så hårt
när de försöker leva
upp till en
enligt mig
högst förlegad livsstil.

Låtsas hur mycket
ni vill.

Annars.
Ingenting, inte ett
ord.
Men ett äpple.
Grönt, såklart för
jag vägrar röda.

Och jag väntar
fortfarande på att snön
ska bli till
vattenpölar på gatorna
så att jag kan
få hoppa i
dem.

En kram skulle inte
skada.

Jag är relativt oupptäckt

Han:
"Jag vet också
vad ensamhet innebär."

Jag tittade bort
såg åt
ett annat håll.
Tänkte:
"Han är så neutral att
ingen ser honom."

Och om du vill
ha mig,
så är det inte svårt.
Du behöver bara
säga till.

Det är liksom lättare
att få hångla
än att leka
kurragömma nuförtiden.

Update:

Idag, här i Hjo
påväg hem
fick jag syn på en
jätteliten tant
hon var
"ett halvt äpple hög"
hon hasade
förbi, jag log.
Hon nickade.

Om jag blir
gammal så
är det sådär jag ska
se ut.

Så faller snön

Jag hörde det
ryktas
om sol i Göteborg.
Här är det snö.

Står på trappan,
röker och
fångar snöflingor med
tungan.
Tänker på
melontuggummi.


(hon sa: "men jag
vill skydda dig och
dina handleder.")

Och efter regn
eller snö
kommer vattenpölar som
man
kan hoppa i.