andra långgatan

det kommer att bli en
såndär
teckningsnatt.
jag har det på känn.

och jag vet inte
om jag orkar.

jag tänker bara på
andra långgatan och
längtar hem.

det är omöjligt att
inte gå sönder
på
andra långgatan.
ändå vill jag
tillbaka.

spårvagnar

mitt hår kommer alltid
att vara för
rufsigt och oredigt.
fullt av tovor.

jag kommer inte alltid orka
tvätta bort mitt
smink på kvällarna.

och
på nätterna.
jag kommer vilja
promenera.
eller hålla om dig så hårt
att du nästan
går sönder.

du kommer bli tokig på mig
när klockan visar 04
och jag fortfarande
sitter och ritar.

jag kommer glömma saker
som du bett mig
minnas.
och jag kommer leta efter
något bättre
innan jag inser
att det är du.

du kommer kanske
inte alltid
förstå.

men jag hoppas att
du kan
tycka om mig
ändå.

om du vill ha mig

vi satt på en gräsplätt
i en park
några öl och
cigarettfimpar i en ring
runt oss.

hon berättade om
sin natt.
Den var full av såna där farliga
förhoppningar.
när sista låten spelades
hade hon tänkt
fråga.

sista låten.
nu kan du få mig så lätt.
håkan hellström.

han hade gått.
hon stod vid sidan av dansgolvet
hjärtat som värkte.
sjöng med:
"jag hade hoppats på
något
hoppats på något".

jag skulle ha gett henne
ett plåster.
rotade lite i min väska
men
fann ingenting.

soffan

när jag och min
ateljévän
precis hade flyttat in ateljén
köpte vi en soffa.
erikshjälpen
100 spänn.
den var perfekt.
grön
mjuk
och lagom stor.

vi hade den som
chillplats.
folk kom in till oss
satt i soffan
och bara
hängde.
det var fantastiskt.

inte ett färgstänk någonstans.
den var helt ren.

men lyckan var kortvarig
och när vi var
tvungna
att göra plats åt en till
i ateljén
fick den åka ut.
den stod lite försummad
ute i korridoren
i en månad.

så var det någon som undrade
om hon kunde få
köpa den.
okej, sa vi.
hon tog med soffan hem.
vi fick inga pengar.
hon stal vår fina soffa.

nu
två veckor innan vi slutar
vill hon ge tillbaka den.
vi har ingen som helst användning
för den nu.
ingen av oss kan ha den
någonstans.

"köparen" blev arg
sa något om att
värdet hade sjunkit och att
hon minsann inte
skulle betala några pengar.
hon skrek på mig.
jag skrek tillbaka.
hon skyllde på hörselnedsättning
jag kallade det idioti.

och dagens:
hon sa
jävla bitch.

sist någon sa det till mig
var jag 14
och antagligen stämde det
ganska bra då.

nu
är jag lite
skitförbannad.

världens minsta hus

det börjar bli uppenbart
att det snart
är dags
att packa ihop mina saker
och flytta härifrån.

på skolan stressar de.
slututställning
städning
pressreleaser och
affischer.
jag blir istället en aning
apatisk.
sätter på min ipod och
glömmer bort
var jag är.
ritar ett blandband.

min tid går åt till att fundera
på vart jag ska ta vägen
sen.
kanske göteborg
kanske stockholm
kanske världens minsta hus
i en skog
på hemlig ort.
ingen el eller varmt vatten.
minst 2 mil till närmaste
affär.
inga bussar
bara halvdåliga cykelvägar.
isolering.

jag tänker att jag kan bo så.
sen kommer jag på
hur bekväm jag egentligen är.

parentes.
känner för övrigt inte igen
mina händer.
något har skett.
kanske är det bra för jag
tyckte inte om dem innan och
nuförtiden
verkar de klara av mer.
åstadkomma bättre saker.
så kanske är det bra.
slut på parentes.

stockholm

jag är varken snygg
eller smal.
har egentligen inget
som talar
för mig.
äår inte mycket att titta på.

jag blir nervös och får ångest
så gott som
dagligen.
blir rädd för relationer
och pressen.

jag dricker för mycket
röker för mycket
och gör fruktansvärt
dumma saker
på fyllan.

har sällan något bra
att säga.
jag dubbelbokar
alldeles för ofta för att jag
tänker att jag ska
hinna.

jag vill bara lägga mig
i ett hål
och glömma bort att jag finns.
drömma fram
ett nytt liv.

tänkte blåsa kall
giftig rök
över hela jävla stockholm.
men jag vågade
inte.

kollektivet

när jag flyttade till hjo
hamnade jag i
ett kollektiv.
numera kallas det för
tappers student-och vandrarhem.
jag gillade kollektivet
bättre.

några rum på övervåningen
är för uthyrning.
just nu bor det ett par
gubbar där.
de jobbar med avlopp
tror jag.

ganska obehagliga typer.
deras närmanden har
en tendens att framkalla
ett lätt illamående
hos mig.

jag gick ut för att
röka
och de brukar oftast titta ut då.
jag drack ett glas vin
också.
för att lugna mina nerver.
klockan var fem
på eftermiddagen.

"är det vin du sitter och dricker nu?
kan man få sig ett glas?"

ja, inte fan är det
saft
i alla fall.
och nej.
köp ditt eget jävla vin.

(valium hade känts mer passande)

majorna

okej.
såhär är det:
folk får under inga omständigheter
säga
"du är vacker" till mig
klockan två på natten
vid ett tvättställ
i ett vardagsrum
upplyst av gatljus och stjärnor.
bob Dylan i bakgrunden.
jag går bara sönder.

jag trodde jag kunde handskas
med romantik
men det kan jag inte.

om jag känner mig själv rätt
så
har vi inte hela sommaren
på oss.
vi har kanske inte ens
hela maj.

när jag inte tänker på det så
går jag.
går och går och går
och går.
runt hela staden.
tills mina ben viker sig och
jag svimmar
i en buske längs allén.

(vardagsrummet)

men du

jag skulle blåsa bort
cigarettaska
från dina lår varje kväll.

och du skulle le.
se på mig
sådär
och säga något om
havsvindarna.

musiken också

jag insåg att jag glömde
säga
att musik
kan vara minst lika mycket
konst
som en bild.

likaså litteratur.
teater.
dans.
film.

jag tror att inom konsten
kan man dra
gränsen
precis hur långt som helst.

det är bara olika sätt
att uttrycka sig på.

det känns som
en debatt som skulle kunna fortsätta
i en evighet och längre.

konst: